Det kan väl inte vara mer än sant att man bestämmer över sitt eget liv? Den unga Raven är den som sover i sängen och vill skapa sig ett rykte. Han dementerar. Det gör de alltid. Salt bredvid honom i tömt kar, läsande, får utbrott. Det verkar så. Han tror att han är förföljd av otur, att allt går honom emot men egentligen har han det ganska bra och fullt med skov. Han vaknar till vackra städer och vill ha vinter och mörkt. Och han rös av vinet.

Spelarna av ishockey hängde runt honom på Prags nattklubbar efter en delseger. Han fick Lena att skämmas för att hon var tyska. Och när äpplet är ätet kastades ett skrutt på henne från ett långt avstånd. Man kom ner och han fräste i ångest.

Alltså var han ovänlig mot sina kunder. Lena kom aldrig tillbaka därför. Men det gjorde honom inget. Hon kunde passa sig så att hon inte fick någon stryk av fler sådana soldater som hade lagt märke till henne. Ordet var inte fritt. Beskrev verkligheten på ett vinklat och förvridet sätt. Men ingen tidning är väl den andra helt lik.

Men de där personerna som stod på redaktionerna måste också göra något av sina dagar. Och undrat vad jag hade varit med om. Kanske inte en närvarande gud. Och om jag ljög och om jag hellre fabulerade sanningarna långt därefter. Nej, jag kan inte finska. Inte du heller.

Hon kastade kassett med sängkammarblick, kommunikationen, kaka. Allt detta diskuterande om vad han skrev. Hon kom fram till att det är tur att det finns motrepliker till hans spökhistorier. Han gav henne mardrömmar. Han berättade i timmar och hon bad honom sluta. Det var lite tokigt.

Jag ser honom utanför fönstret på min gård. Han ville att jag skulle säga som det är i stället. Så breven följer här. Hans familj sägs vara i lavinfara. Jag ser denne honom på samma nattklubb. Han är riktigt påfrestande och bryter ihop och jag tänker att han måste vara en bluff. Vem är du, det vet du, säger han. Han håller helt säkert på med droger! Drömmer om min första dag någonstans, en uppkavlad arm. Fjolldrinkar beställer han inga. Jag bläddrade i tidningen som låg på hallmattan.

Han kunde inte ta ett par glas vin, öl, cider till maten, ett par glas har stått här, oälskade. Det var bara frågan om NÄR det skulle ske. Glöm inte. Du är så glömsk. Så glöm henne nu, henne jag ser dig med. Jag tror inte att du sover, du väver persienner i en konstutställning. Personer som tar sig in fönsterväg, gatlyktans gisslan. Fallande snö. På soffan sover min souvenir, utled av verkligheten, och sänggaveln är för tom, alltid tom. Jag gillar lugnet och ron, inga konstiga människor som dyker upp på natten.

Den pipiga rösten är på väg upp. Ravens var scientologer och uttrycker verkligen coolt. Ingående detaljer. Arbetsgruppen. Gått i djup, sett journalisten i backspegeln. Härkä helt och hållet sentimental. Jag har känt hur hon retar dig. Nu har hon ihop det. Ölen, röd, drucken, 18 czk.

Cecilia kom in i behå och sade att hon har kört vilse på skogsvägarna igår och sedan föll det regn i alla fall. Efter scannern, Golnaz på det och honung. Skål, Cecilia. Små små regndroppar på vindrutan. Ut på skogsvägarna igen, denna gång ensam är stark. Där var näktergalarna. Sikby skogar är fantastiska. Cecilia kom in på sin altan hos sig och sade att hon inte bar mer än en folkdräkt under. Hon var en mycket tillfällig gäst. Det här året var en repris på det förra. Fult, glåmiga söndagar och saknad. Livet styrs inte av fjärilar i magen utan det är helt andra praktiska ärenden som styr.

Branden... som gjorde allt svart. Blommorna som ändå växte upp ur hennes hand. Det är som ett barns intresse för det övernaturliga, det växer bort, sedan kom Svarteborgs sockens brandkår som en vildkatt och gitarren på hyllan nära den branta trappan upp. Ibland har jag pratat om saker jag senare inte minns, då har jag glömt dem fullständigt, andra gånger har jag inte pratat alls om sakerna jag inte kan glömma och det här var en sådan gång.

Hon brukade vänstra ganska friskt. Sedan hon gömde sig i gardeniors gardiner och all grönska. Och köar hela natten för att få träffa dig och då är det i stället minusgrader.

Och jag visste att jag aldrig kan göra om den sista eviga chansen. Man kan inte gömma sig under något paraply i evigheter – förr eller senare känns man igen och då är det bara stor ångest och måste köpa piptobak.

Efter två försök med snö är du fast och måste stå och köa i en förort på konstiga tider av veckan. Men vi känner igen er sedan skivkonvolut och spelningen på gårdsfesten. Och du luktar kådacigaretter och den konjak du sippar på rutinerat...

Det ser annorlunda ut nu – moln från norr – tupén ansträngd och fikande tjejer längs bordet som säger rykten. Litet tjocka kommer. Republikanen, rojalisten. Och dina ögon över dessa rader. Vi var oskyldiga som barn innan du kom. Du får lov att tro mig, den här historien jag skriver. Det snöade brödsmulor.

Snöande brödsmulor för fåglarna.