Där trädan låg tillgänglig i åratal
gnistrade kallaste nattstenar; kallar
inne i hultens snötäckta mörker
innan natten växte all sin frost klar

Åskådar kvarlevorna sänkta ner i blodet.

(Mina intensiva dubbla blickar
skvallrande om tidigare liven,
minnes övertydligaste spåren.)


Följer min längtans omöjliga krav,

Den,
vilken aldrig någonsin omfamnar;
hugger hjärtat som tänktes hårt: Min grav.

Och all min skönhet är nu död, liksom er,
vilken i allt er så förrycker och förtrycker

Saknar mig. Min längtan är botad.
Finner. Sker. Odlad.
Är ny mognad Essens.


Släcker ner mina sårs lidanden
och vaknar, innan skönheten dör, igen.