När Nissa vaknade på morgonen var hon klar i huvudet, fast ganska skakig. Febern var borta, men verkligheten hade liksom blivit lite mer genomskinlig efter nattens andebesök.

Hon drack en kopp ingefärste med honung, klädde på sig rock, luva och träskor och travade iväg på den frostiga grusvägen i riktning mot Tomteverkstaden. Hon passerade eken, där hon förut talat med trädandar och fåglar. Nu var trädet alldeles tyst.

Nissa funderade över Morgonrocksandens starka kväde om tiden. Den tidlösa tiden, de oändliga sandkornen. Hur tiden kunde stanna, som när hon ville räcka ut handen mot Nisse Blå... men hur den också kunde rusa, i de hetsiga betingen på Tomteverkstaden. Kanske hade vättar, fåglar och träd en lugnare tideräkning? Människor hade det inte, det visste Nissa bestämt. Hon hade läst en del om deras stressymptom, den jul när hon tillverkade Veckotidningar och Vispar.

Eftersom hon var ute i god tid tog hon en omväg via Tomteby Torg. Vid uttagsautomaten framför parkeringshuset såg hon åter en människa, en kvinna i gräddvit täckkappa. Mindre än Morgonrocksanden, äldre och mera böjd, men ändå snarlik. Kanske var de släkt? Nissa blev inte särskilt förvånad denna gång, men ändå lite orolig, eftersom kvinnan rörde sig så sorgset. Var hon kanske deprimerad?

Nissa smög sig närmare, lyssnade till kvinnans knattrande på bankomaten och hennes mumlande:

parkeringshuset
tredje våningen
en tom ruta
kyla
lukt av bensin
och kiss
30 kronor i automaten
rakbladsvass kommers
hjässan fryser
på väg mot jul
bland barnbidrag och pension

Det är synd om människorna, tänkte  Nissa. Hon hade bestämt för sig att det var någon stor författare som sagt så,  men det var nog varken Rydberg eller Dickens. 

Kvinnan lämnade uttagsautomaten, hasade iväg i sin solkiga täckkappa. Vid dörren jämte bankomaten fick Nissa syn på en mässingsskylt, som blänkte i solen. Hon smög sig närmare och läste:

<< TOMTEBY HOSPICE. HUMAN VÅRD I LIVETS SLUTSKEDE >>

Nu visste Nissa vad hospice var. En plats dit människor kom för att dö. Det gamla huset såg i och för sig ganska hemtrevligt ut, men Nissa föredrog ändå tomtarnas tradition att ta hand om sina gamla hemma i stugan, när de blivit svaga och orkeslösa. Tomtar och tomtor dog nästan alltid av naturliga orsaker, ålder och trötthet. Människosjukdomar som diabetes, astma, cancer och HIV var okända farsoter i tomtevärlden.

Nissa rös i vintersolen, lämnade torget och traskade vidare mot Tomteverkstaden. När hon närmade sig porten såg hon Tessa 23 och Prisse 22 komma från andra hållet. Det lyste kärlekslycka om dem lång väg. Tessas långa vackra fläta blänkte, och hennes gröna ögon lyste. Prisses skägg krullade sig ännu mer än vanligt, hans kinder glödde medan han gestikulerade och berättade, ritade skärmar i luften och demonstrerade knapptryckningar. Han försökte tydligen beskriva någon av sina TV-modeller för Tessa, som för ovanlighetens skull gick alldeles tyst och bara lyssnade. Ur Tessas ena fårskinnsficka såg Nissa en ask inslagen i glanspapper sticka upp. Nissa log och tänkte på Prisses födelsedag, som ju var nära förestående.