Troligen förstod hon att jag letade efter min mobiltelefon. Ambulans! sa jag halvhögt för mig själv, men det var också ett försök att få henne att förstå att jag tänkte i dessa termer. Ordet bör vara ganska internationellt. Hon gick ju strax efter mig på bryggan och borde ha sett att jag tappade något, tyckte jag. Undrar vad hon tänkte!

Å andra sidan hade vi väl båda fullt upp med att rädda liv som troligen var i fara. Det fanns inte mycket utrymme för någon väntan på vård. Var gränsen mellan liv och död går, i lägen som detta, vet man ju aldrig. Åtminstone inte jag. Men lite kan jag om livräddning och att det kunde vara fråga om minuter för att rädda den här lille pojkens liv, det kändes uppenbart för mig. Vi skulle knappast hinna till något sjukhus innan det var för sent. I bilen kan man ju inte göra något någorlunda effektivt medan man åker.

Så slog det mig plötsligt att stearinljuset i båten kanske fortfarande stod och brann, och att även det problemet måste prioriteras ner. Jag kunde ju heller inte fråga henne om hon blåste ut det. Om båten brinner upp, ska ju jämföras med om ett barn dör. Men det var mycket brännbart skräp i ruffen.

Det måste bli stugan nästa. Det var ju inte så många meter dit, och fast vattnet var grundligt avstängt inför vintern, så höll jag alltid varmt i badrummet, vintertid. Där fanns ju också en kvarglömd nappflaska sedan i somras, och det livshotande var nog just vätskebrist. Jag såg det nu som ett givet nästa steg att ta in familjen där. Jag pekade på stugan, som var den enda på orten som hade någorlunda många tända lampor inomhus, och med dottern i handen började hon gå dit, medan jag körde bilen de 100 meter det var fråga om.

Nu när mobiltelefonen låg på havets botten, som jag antog, så var ju det viktigaste att få hem dem dit för fortsatta åtgärder. Varmvatten kunde jag ju ordna. Inför resan för båtuppdragningen hade jag tagit med mig en 20-liters dunk med vatten hemifrån, för nödtorftig egen toalett och lite matlagning.

Väl inne i badrummet fungerade allt helt friktionsfritt. Jag och kvinnan behövde inte tala med varandra. Hon förstod att blanda varmt med kallt vatten, när jag kom med kastrullerna, så den lille pojken kunde bli ren. Jag höll först hans huvud och lyfte sedan upp den väldigt späda kroppen medan hon försiktigt blandade vattnet i handfatet. Så när det tog slut tog hon med påtaglig självklarhet hand om honom medan jag satte på eller hämtade nästa kastrull. Barnet var väldigt litet, och det första intrycket om att det bara var två år, behövde kanske revideras. Några blöjor hade jag inte, men det fanns gott om rena handdukar i stugan som fick ta över den uppgiften. Jag litade på att tvättmaskinen kunde lösa det, sedan allt akut var över.

Parallellt med att vi, eller mest jag, successivt fick läget under kontroll med pojken, tvätt och uppvätskning, kunde jag breda ett par smörgåsar åt mor och dotter som också åt med god aptit. Jag fick många tacksamma blickar men jag märkte att hon inte vågade le mot mig.

Den lilla flickan tappade sitt mjölkglas och det föreföll att hon nog somnat utan förvarning i en fåtölj där hon krupit upp. Det tog jag hand om lite senare på natten. Lite pinsamt var det när jag petade in varmvattenkastuller i duschkabinen som jag till sist hänvisade kvinnan till. Duschen var ju avstängd, men det fick bli hennes problem. Hon fick låna frottéhanddukar och en av hustruns badrockar att svepa in sig i. Hennes kläder sköljdes upp nödtorftigt i det lilla vatten som nu var kvar och lades i en sopsäck tills vidare.  De luktade fortfarande väldigt illa och lukten besvärade åtminstone mig.

Så blev det dags att visa den barnsäng som fortfarande fanns kvar i huset. Madrasskyddet till den skulle tvättas vid tillfälle och det var en ren slump att den därför stod i det varma badrummet, så därför kunde vi lägga den sovande flickan någorlunda varmt. Jag riktade en elektrisk fläkt mot den i hopp om att hon inte skulle börja frysa under det som var kvar av natten.

Mor och son fick ta min säng, den hade en värmedyna, och jag såg oron i hennes ögon medan jag funderade på var jag skulle lägga mig. Om jag kröp ner i hustruns säng som stod alldeles intill min, kunde det nog skapa obehag. Vem vet hur hon hade fått betala för sig för sin tid på flykt. Det kändes lugnande att bära in dottern, liggande kvar i sängen, så den stod alldeles intill mamman. Det är lite märkligt hur väl man kan förstå varandra enbart genom att utbyta blickar.

Jag sjöd över av stolthet av att ha kunnat rädda en familj, och städade upp en del medan jag funderade på hur jag skulle sova själv. Jag hade ju en del att förklara för hustrun, och ville minimera dessa kommande problem. Här var ju nystädat. Storstädat. Det hade hon eftertryckligt upplyst mig om innan jag for hemifrån.

Så här i efterhand är det lite märkligt att jag glömde bort det där med stearinljuset, även sedan saker tycktes någorlunda under kontroll med den lilla familj jag tagit hand om. Jag hade sedan försökt sova i soffan, men det var svinkallt i vardagsrummet där den fanns. Jag gav upp efter en stund, och kom då att tänka på stearinljuset. Om det vore eldsvåda nere vid bryggan skulle jag ha sett det från fönstret i vardagsrummet, så det var läge att agera. Medan jag gick ner och kollade saken funderade jag på om jag ändå skulle smyga ner i min frus säng. Nej, jag ville låta den lilla familjen sova ut och inte riskera att väcka de små. Alla behövde nog så mycket återhämtning som gick att få.

Det blev badrummet för min del. Jag plockade ihop plymåer och några kuddar, och kände nu att jag var ordentligt trött. Det sista jag mindes av den natten var att jag la fårskinnsvästen över mina fötter då jag hade börjat frysa om dem.

Jag hade sovit gott och vaknade av att jag frös. Jag trodde inte att den där gamla timern till elelementet fungerade, så detta var ju en glad överraskning. Jag hade nog sparat en hel del energi på detta utan att veta om det. Men det viktiga då, var att jag låg obekvämt och var törstig. Vattnet var ju slut, men något annat drickbart kanske fanns i kylskåpet.

Jag tittade ut genom badrumsfönstret medan jag tog på mig morgonrocken. Det var en vacker gryning. Men. Något stämde inte. Var var bilen? Ställde jag den inte på sin vanliga plats utanför badrummet?