Det hade frusit på och börjat snöa igen. Nissa halkade fram på isgatan i sina träskor. Den friska vinden luftade snart ut lutfiskstanken ur vadmalen, och hon kände sig redan klarare i huvudet. Yrsnön ledde henne in på en okänd väg, inte långt från tomteverkstaden, men ändå en som Nissa aldrig beträtt förut.  

I snöyran skymtade ett vitt litet hus med gröna fönsterkarmar. Det lyste i fönstret. Nissa halkade närmare och såg... en människa! En kvinna i röd morgonrock som satt vid sitt köksbord, liksom Tessa och hon brukade göra. Människan höll i sin kaffekopp, stirrade ut genom fönstret och sjöng med sin vackra altröst: 

Denna natt mot advent
ska vi följa våra hjärtan
ska vi sjunga fantasier om godheten
jul jul jul strålande jul, gnistrande och klar
sprickfärdig av löften och hopp

mitt i krigets öga

vi ska dansa och glädjas i krigets mitt
mitt mitt mitt
ska vi balansera på knivens egg
mitt i faran
mitt i faran

jojomen vi viftar på våra svansar
båd' hundar och folk, och folk, och folk 

Människor brukade normalt vara osynliga för tomtar och tomtor innan själva julklappsutdelningen. Men nu hade Nissa både sett och hört en människa, trots att knappt halva advent var gången. Hade febern, snöyran och förälskelsen skänkt henne nya uppfattningsförmågor? Hon tyckte sig känna igen minst en känd julsång i kvinnans kväde, men den lät sannerligen inte naivt glad som sångerna brukade göra på jobbet. Vad var krig? Vad var godhet? Nissa var förvirrad. Hon funderade på att gömma sig bakom ett äppelträd i det vita husets trädgård och vänta på nästa vers, men så kom hon att tänka på glöggminglet och Bosses vakande ögon, och vände tillbaka mot tomteverkstaden.