Jag lämnade mina kläder i tvättstugan på folkhögskolan, grep ett par varningstrianglar och en liten snöskyffel, och gjorde mig redo att gå ut i snöyran. Vaktmästaren ropade efter mig, kallade mig vid namn och påminde om att deadline för rumsstädning och nyckelöverlämning var på måndag. Jag muttrade något om att det var mycket att stå i, vi skulle ha en teaterföreställning på söndagen och hade inte ens repeterat alla scener än. 

Den talande katten följde mig genom skymningen på skogsstigen ut till vägen, men när den såg den svarta asfalten blänka i mörkret blev den plötsligt trött och jamade att den ville hem till mamma.

- Ok då, sa jag, hoppas du hittar?

Katten nickade nonchalant och försvann uppför backen in i skogsbrynet. Jag såg efter henne med viss saknad. Jag skulle i och för sig gärna velat ha sällskap, men jag orkade inte bära på en trött katt också. Varningstrianglarna var tillräckligt tunga. Granskogen skyddade mot den kalla vinden och snöflingorna försvann i samma ögonblick som de landade på asfalten. Jag knatade på mot affären. En bit längre fram hittade jag en busskur, där jag satte mig på bänken och rökte en cigarett, skyddad från blötsnön. Jag råkade glömma varningstrianglarna, men när väl jag kom på det var jag nästan framme vid affären och ville inte vända.

Affären var stängd. Hur kunde jag ha missat att de hade ändrade öppettider på söndagar? Jag kände mig sviken på de godsaker jag tänkt inhandla, och påminde mig att jag sett en kiosk längre neråt hamnen. Hade jag redan gått så här långt kunde jag väl fortsätta en bit till.

Nu blev landskapet öppnare, och vinden tilltog. Vägen var inte längre svart, utan både isig och hal. Jag drog sjalen om näsa och mun och kämpade vidare i motvinden. Vägen var mycket längre än vad jag mindes.

Jag måtte ha missat kiosken, eller så låg den inte kvar, för plötsligt befann jag mig ända nere i hamnen. Jag skymtade kajen och det vitkalkade gamla magasinet. Utanför huset stod en vit lastbil parkerad, som jag kände igen från folkhögskolan. Ett kombinerat transportfordon för sophämtning och snöskottning.

- Göran avgår nu, ska du hänga på Lena? ropade en medelålders man från förarhytten.

Hur visste alla vad jag hette? Jag kände inte ens igen mannen, bara hans bil, men jag förmodade att han var en av vaktmästarna. Jag var tacksam för att jag fått skjuts tillbaka i den kalla vinden, och erbjöd mig att hjälpa till och skotta snö som tack för hjälpen. Göran skrattade åt min lilla snöskyffel, klev ur bilen och lyfte upp en trälåda som var täckt med nysnö. Den såg ut att innehålla en märklig blandning av leksaker och underkläder.

- Du kan ju börja med att borsta av den här. Kanske finns där något du kan ha nytta av.

Efter timmarna i snålblåsten kändes det som rena julafton.