Jag har egentligen inte tid att skriva just nu, jag ligger så himla efter på jobbet. Jag är stressad och julledigheten närmar sig läskigt snabbt och det vore så skönt att inte behöva lämna allt i ett kaos, men så kommer det nog att bli ändå, för jag kan inte. Jag kan inte inte skriva just nu. Kan inte inte känna allt som jag känner.

Jag är för lycklig. Så lycklig att sömnbrist, solbrist och tidsbrist inte spelar någon roll. Du och jag har utlyst uppehållstillstånd i våra liv och jag önskar att det varar länge, för jag är så förbannat nykär i dig. Dina händer, dina ögon, dina frågor, din andning. Din omtänksamhet, din glömska, din ärlighet, dina förklaringar, du.

Och ibland läser jag någon av mina texter högt för dig, så som häromkvällen, och ibland blir du överväldigad av det. Då blossar din hud ovanför bröstet röd, då blir dina ögon blanka och din min allvarlig. Du får inte ur dig någon respons utan ser bara på mig och kysser mig hårt. Häromkvällen kunde du inte ens se mig i ögonen så du begravde ditt ansikte mot mitt bröst istället. Du begravde ditt ansikte mot mitt bröst och jag kände hur någonting litet och vått föll på min hud, du grät. Och jag kunde inte låta bli att skratta, när det hände, kunde inte låta bli att bli lite överväldigad själv. Och tillslut fick du ur dig:

"När du läser dina texter brukar jag tänka... Vad har jag gjort för att förtjäna dig?"

Och hur skulle jag möjligen inte kunna skriva, när du säger sådana saker. Hur skulle jag möjligen inte kunna känna allt som jag känner just nu.

Jag är så jävla nykär i dig.