Det här dokumentet uppkommer som ur jorden. Det är en rot som letar sig upp efter solljus.



Min morfar lärde mig en vår hur man ska klippa äppelträd för att de ska få bäst frukt.
-Klipp av alla grenar som sträcker sig uppåt mot himlen. Och alla grenar bildade ett bråkigt hav av något som kunde bli något, men som inte fick bli.
Jag tog dom och drog dom längs marken, deras små kvistar rörde sig som ivriga spindelben och jag kallade dom för mina myror.


Jag känner att något håller på att förändras inom mig. Eller är det bara knopparna som brister
Mitt huvud snurrar när jag går i mina håliga skor fram och tillbaka på gråa och vita gator. Vi pratar om ord och jag känner mig fast i ett rum, det språkliga rummet.

Husen lutar. Jag är stressad. Vi pratar om döden och Max säger att man dör två gånger. En gång när kroppen dör, och den andra gången då någon säger ens namn för sista gången. Vi äter mat utomhus och det regnar och jag känner myrorna krypa i ådrorna. Jag är rädd. Men dagarna flyter ihop och faller som rosknoppsregn och det är någon som rättar mig så fort jag gör fel.
Jag säger att för att ta ett steg måste man ta en nytt.
Vi improviserar, eller gör vi det?