Solens strålar som reflekteras i bergväggens istappar. En kristallgrotta... Nej, inget sådant... Ispärlorna på grenarna, en juvelskatt upphängd i åldriga granar...
Äsch, skit och pekoral alltihop!
Hon slog ihop iPaden så katten vaknade och tittade förebrående på henne.
Bilder, bilder... Tusentals vintermotiv, samlade på hårddiskarna år efter år till ingen nytta alls!
Hon kände sig som en modern upplaga av kung Midas, fast allt hon tog i blev inte guld, utan skit. Bajs, skräp, sopor, inget ens att källsortera och återvinna.

Det var just tanken på återvinning som hade föranlett det här dumma experimentet. Nu när den globala uppvärmningen hade sopat bort den traditionella bilden av vintern, och alla gick på om sina snöhöljda barndomar och skridskoutflykter, pimpelfiske och Gud vet vad... Ja, en vacker fotobok med stämningsfulla bilder och små välformulerade texter, skulle det inte bli den perfekta julklappen åt "den som hade allt" (och ett välkommet tillskott i hennes ömkliga ekonomi)
Att återvinna sina gamla vinterminnen och göra något nytt och fint, för alla som sörjde vintern som den en gång var.
Årets nätjulklapp, jo, för alla köpte ju tydligen sina julklappar där. För MILJARDER...

Men det blev bara löjligt. Högtravande eller barnsligt, töntigt eller stelt, hur hon än vände och vred på formuleringarna. Bilderna var henne så kära. Varje plats, varje trädgren, strandlinje, bäverfälle... De fick inte förnedras. Då fick det hellre vara.
Hon värmde på kaffet och la upp kvällsmat åt katten. Det var redan mörkt, men hon ville inte tända taklampan. Några ljuslyktor, och så den skamligt försummade adventsljusstaken med sina oeldade ljus fick räcka.

Nu var det ändå för sent att bli internetmiljonär. Hela hösten hade stormat förbi utan att hon hade fått till det. Nog hade hon valt ut bilder, flera olika mappar med olika teman, och formatet var klart. Nej, det var texterna som inte ville sig. Där stannade miljonprojektet. Nu satt hon bara och försökte panikfixa julklappar till släkten. Luspank, och med ett litet innestående kapital hos print-on-demandförlaget, värt ett försök i alla fall. Eller, nej.

Det uppvärmda kaffet var beskt och dåligt varmt. Hon sköljde bort smaken med ett litet Ingrid Marie och skämdes lite. Äpplena skulle bli en ätlig mobil på fåglarnas julbord. Nåja, hon hade gott om äpplen. De skulle nog få sitt.

Hon fällde upp locket på sin gamla laptop. Den lyste vänligt mot henne med sin glada orange ringblomma mot blå bakgrund. Kanske skulle det större formatet ge mer inspiration?

Åtta mappar, åtta vintrar. Strunta i de sorterade mapparna och bläddra förutsättningslöst. Få se nu...

Den första vintern sen hon började fota hade varit otroligt snörik. Torpet var dragigt och oisolerat, så hon hade skottat upp snö högt upp på väggarna runt hela huset och på så sätt sparat många fång ved. Järnspisen och kakelugnarna saknade hon mycket. Ingen fånig keramikhäll kunde ge så perfekt värme som en väleldad vedspis. Det fanns alltid ett perfekt hörn för varmhållning, hotspots för uppkok och en varmvattenberedare i förtent koppar till disk och personlig hygien.

Hon berättade för katten om hönsen, om gammelkatterna och om skogens faror som hök och räv. Om grävlingfamiljen som fick tillökning under stugan. Om soteld i skorstenen, brandmännen som inte såg ut som i almanackan... Katten lyssnade artigt och verkade faktiskt se på bildspelet.

Hon vek upp iPaden och antecknade lite sådant som hon glömt under årens lopp. Stormar och strömavbrott, snöoväder och ishalka. Ja, redan då hade det börjat blåsa mer. Det märktes mera på landet ön i stan, och folk i bygden pratade mycket om blåsvädret och allt vad det förde med sig.

Jularna där nere, med gran inne och snölyktor runt huset. Julfint till och med på det vitkalkade dasset. Ja, det var riktiga jular. Kakelugnarna pryddes med hemgjorda dekorationer, av moderna "glasfärger" och varje höst när innanfönstren sattes in la hon in ny fönstervadd prydd med rönnbär och alkottar. I varje fönster skulle det också stå en tändsticksask på högkant. Lite öppnad, så svavlet skulle ta upp eventuell fukt mellan rutorna. En del använde salt i små fina skålar, men det kändes fel, tyckte hon. Slösaktigt, på något sätt, som ett hån mot de fattiga statare som hade bott där i svunna tider. Katten teg och samtyckte.

Det gick framåt så sakteliga. Vinter ledde till vår, somrarna som var så fyllda av arbete, men så roliga, höst med skörd av rotfrukter, äppelmoskok, svampplockning... Och ny vinter... Nya minnen, uppbrott, nya bekantskaper. Men kameran sökte sig till sina kända motiv, vältrampade stigar och smultronställen år efter år. Skogar byttes mot hyggen som blev slybevuxna... Hon tyckte liksom att hon var där, i en egen cirkel i tiden. Hon såg de gamla tiderna under den nya i lager på lager, och hon pekade och visade katten. De gick på sanka stigar och såg bäverns och människans framfart i markerna lager för lager.

Ju längre de gick desto torrare blev marken. Det knarrade under sulorna. Katten nös när en snöflinga träffade nosen och de blev båda varse vinterlandskapet de gick i.
En ung älg följde dem i spåren, och hon kände igen den. De hade träffats i bärskogen för några år sedan. Älgen hade fått småsyskon och var vilsen i sin ensamhet. Den hade delat hennes matsäck och de hade träffats varje höst tills i fjol. Hon kände glädjen över att se sin vän i livet, och bjöd den en pepparkaka. Katten burrade upp sig och anlade en min av kyligt avståndstagande.

De vandrade genom skogen mot en gammal ruin, eller bara en grund, egentligen. Det hade funnits en liten gård där, för många år sedan. Huset brann ner oförklarligt och både frun i huset och familjens hund hade omkommit. En kuslig historia.
Det skulle även ligga en torplämning i området, som hon gärna ville se. Där hade den ensamstående mor Annika bott med alla sina barn. Livnärt sig på tjuvjakt och diverse arbeten åt bruket och de mer välbärgade. Mor Annika kunde det mesta.

Det lyste mellan stammarna, och de kom fram till ett hus. Eller, nåja, en koja. En jordkula som byggts enligt gammal modell. Ett jaktlag, kanske? Julharen liksom en jultjäder på bordet var fortfarande tradition här omkring.
Älgen stannade i skuggan och liksom väntade medan kvinnan och katten steg fram på tunet. Jägare var han inte social med.

Det kom ut en liten farbror och vinkade med handflatan mot sig, så dör som i "kom in, stig på" och kvinnan tog katten på armen och följde med in i stugan.
Hon fick böja på nacken i dörrhålet, för det var inte stort.

Katten hittade ett grötfat i vrån, och började lapa i sig av mjölken.
Den lille farbrorn log så varmt och bjöd på kaffe ur en trebent kokare. Eldstaden var av äldre modell, med en öppen eld och en särskild murad bakugn att elda i. Det var lite rökigt, men inte så deg irriterade. Hon var full av frågor, och ju mer hon såg sig runt i stugan desto mer fick hon att fråga om. Allt gick i rejält gammal stil. Var det ett sånt där kommunalt arbetsmarknadsprojekt, kanske?

Hon hann inte börja med sin intervju förrän mannen satte igång att sjunga på en liten visa. Det var ett slags kväde, en berättelse på vers och med melodi till. Visan handlade om luv och leverne, människor och djur i en svunnen tid, om hur det sjönära landskapet varit en blomstrande bygd med kolmilor, svedjebruk, vallpojkar och fångstgropar. Det var en medryckande melodi och kvinnan fann sig nynnande med som ett ackompanjerande instrument. Det verkade uppskattas av den gamle, han lutade sig konspiratoriskt fram mot henne och sjöng om både det ena och det andra.

De blev sittande med blicken in i den falnande brasan, och som det brukar när kolet glöder och ögonen är trötta så började brasan berätta en egen historia, som en knäppande och visslande stumfilm i gulröda toner och svart. En spökhistoria om hämnade oförrätter, olycklig kärlek, ond bråd död,..

Hon somnade med katten i knät. Timmen var sen och hemvägen osynlig i mörkret. Snöfallet hade blivit ymnigare sen de kom till stugan också. Hon drömde redan där hon satt, eller halvlåg, på den grova britsen. Det sista hon tänkte var att älgen inte hade behövt frukta den gamle mannen i jordkulan. Älgen, snöflingorna, granskogen...

Kissnödig... Och så stel! Oj så det värkte i kroppen. Katten, farbrorn, allting... Nu var det ju julaftons morgon, och bråda tider.
Hon blinkade sömnen ur ögonen och såg luciadagen med ett äppelskaft på, och skärmen som var svart. Sin laptopskärm. Hemma.

Hon hade drömt kilometervis med drömmar! Så klart att alla bilder och alla minnen skulle spela henne ett sådant spratt!
Hon gick stelbent till badrummet och uträttade det hon skulle, så kastade hon av sig kläderna och satte sig på duschpallen. Det varma vattnet mjukade upp leder och muskler till slut, och hon stängde skamset av vattnet. Att ödsla med varmvatten när så många inte ens har tillgång till rent vatten, det kändes svinaktigt på något sätt.

Nytt, gott kaffe, och en skål med gröt och blåbärssylt. Och kattmat, påminde katten och snodde runt benen. Och så tillbaka till soffan och datorn.
Men innan hon hann skriva in lösenordet så plingade det till i iPaden. Hon öppnade den för att besvara julhälsningen, men kom av sig alldeles.

Där var en vacker bild av hennes älskade sjö en vintereftermidsag när solen gick ner. En boktitel och ett författarnamn fanns där också. Hon petade sig fram till första sidan. Ett kort förord. Vem hade skrivit det? Sen följde en lång berättelse som varvades med bilder. Hennes bilder. Berättelsen var hennes, men när hade den kommit till? Berättelsen var även den lille farbrorns, älgens, landskapets...
Och hela tiden illustrerad med hennes bilder från vintrar, vårar, somrar, höstar, murklor, huggormar, jättestora blåbär och vilda björnbär, och älgen, hennes lille vän älgen, som villigt stått modell för en halv smörgås, ett äpple, en bit kexchoklad...

Det var så mycket mer än en fotobok. Det var hennes liv, hennes själ. En röst åt hennes älskade landskap i en märklig tid utan snö och is. Ett rop på hjälp, kanske, en vädjan om förnuft från det förflutna, för framtiden...

Hon rodnade och bleknade om vartannat. Det var ju så bra gjort, så hon skämdes. Jo, hon brukade göra det när hon var nöjd med sig själv. Det är fult att förhäva sig, minsann... Då går det en illa i livet...

Det pinglade till igen i paddan, och hon förstod att det var mejlen som väsnades i ett kör. Förlaget igen och igen...
Hon hade visst gjort det ändå. Till slut.
Mot alla odds.
En riktig bestseller.

Och något hon inte hade vågat hoppas:

EN RIKTIGT GOD JUL!