Min ständiga ledsagare
har alltid funnits där
stått vid min sida

när allt har varit tyst
stilla
så har jag har hört dina tankar

när allt är mörkt
svart
så har jag sett dina visioner

ingen sträckt ut sin hand
frågat ”hur mår du”
utan de vänt bort sina ansikten
titta rakt ner i marken
mött mig med osynliggörande
som jag inte funnits

försöker stänga dig ute
min ständiga ledsagare
hålla dig borta för mig
trott att jag kan kontrollera dig

vet att det inte går
så öppnar jag
för du är en kär vän
som jag känner så väl
står då inte ensam
när stormen viner
på ett mörkt betonglandskap
som sover utanför mitt fönster

tillsammans
får du mina ord att flöda
tillsammans målar vi fram
nya tavlor som ingen har gjort innan
de som ingen vill veta av

utan de möter dem med
tystnad
osynliggörande
som om de inte fanns

på samma sätt som man
mött mig så många gånger
där har jag stått där
fast för dig har jag varit betydelselös
vet att de inte hade spelat någon roll
alls

om jag hade följt min vän och min ledsagare
till horisonten där evigheten existerar

du hade aldrig saknat mig
för du hade inte ens sett mig innan

kommer att stå kvar här
på mina två ben
stark samtidigt som jag låter mig vara svag
låta depressionen
andas igenom mig
som en kär vän
som vet
respekterar mitt val
fast den lockar med horisonten


jag har valt att leva
vet att min ledsagare kommer alltid att finnas där
för den är så kär vän
en del av den som är jag…