armar som domnar och ljud som inte når ända fram. Det blir så ibland när jag lyssnar till musik. Oftare i högtalare än hörlurar, därför undviker jag förstnämnda. Jag försökte förklara det för honom en gång. Efter några stavelser, i begynnelsen, precis när ett ord eller två pressats fram mellan läppar förseglade av ångest insåg min tröga hjärna hur sjukt det skulle låtit och jag påstod mig ha glömt vilka ord jag menat att frammana. Du får inte låta honom veta hur galen du är. Ingen kan älska ett psyko, det är oattraktivt. Fel. Någon, någonstans, älskar alldeles säkerligen ett psykfall. Men inte han. Inte heller älskar han mig.

en gång pirrade fingrarna. Attacken förbereddes men lämnade mig sedan åt ensamheten igen, fast du låg där bredvid. Då låtsades jag att paniken var fullständig. Du ägnade mig inte tillräckligt med uppmärksamhet. Det var ju nästan sant också. nästan.