Skuggorna täckte utsikten som jag så ofta älskat, förut. Jag brukade säga att jag egentligen inte hade mörkret emot, utan mest vad som kunde döljas i natten.
Hon highlightade skuggorna och jag tror att om jag fotograferat henne just där i omgivningen som hon älskat så skulle allt kunna urskiljas trots vad nattens intrång försökt dölja. Hon var så fin.
Vägen hem från tåget var kanske längre på natten, eller också borde jag satt på mig långkalsongerna som Oskar tjatat om. Jag kollade runt om för att se att ingen var där och satte igång låten som höjer tidens hastighet. Jag älskar freestylens surrande precis innan Winnerbäcks röst spelar till gitarrens stämma.
Hon såg mig inte. Det är min enda förklaring till de hörlurar som dolde hennes glödande hår. Hon såg mig inte ens när hon kollade runt om efter faror, efter mig.
Jag räknar ofta stegen hem, de är ibland 1127 och ibland 1153, eller så tappar jag bort mig utan att upptäcka det. Tankar som denna distraherar och gör att jag glömmer. 371.
Hon vinglar till, det ser ut som att hon funderat över något viktigt och glömt att benen fortsatt röra sig.
Oskar hade nog rätt om långkalsongerna. Men de korvade sig fult under byxornas mjuka tyg, jag försöker komma ihåg materialets namn.
Hon saktar ned och mina steg kanske hörts genom musiken jag antar att hon lyssnar till. Jag är arg, förstår snart att hon inte saktat ned utan att jag går snabbare än tidigare. Känner mig bortglömd.
684.
Hon hör mig nog snart, bli skrämd, springer, kanske skrik. Det vore bra. Om jag bara fick röra vid det glödande, det skulle inte förvåna mig om hennes rödflammande hår också värmde. Det är rätt kallt. Jag sträcker ut min hand, griper om vad som snuddar handflatans frusna yta.
0.