Jag bär lite vatten i mina kupade händer,

och jag kastar det på skogsbranden.

Jag blundar för jag vet vad som händer härnäst.

Vattnet dör, förångas och försvinner.

Mina blöta händer påminner mina stängda ögon,

om min meningslöshet.

Om jag faller framåt och matar branden,

då förintas min meningslöshet men elden jag hatar består.

Om jag vänder mig om är jag ingenting,

förutom ett tomt vittne, den bittra eldens sändebud.

Med mina söner och döttrar i knät,

kan jag peka på askan från städer, broar och lik,

och berätta om vattnet, elden , hatet och meningslösheten,

och döpa dem i den bittra askans namn.

När jag själv en dag vaknar som glödande kol,

kan jag alltid hoppas på att den svarta röken för mig vidare.