Jag kan inte se mitt ansikte ordentligt, en spärr mellan reflektion och perception. Idag: framträdande näsa, truliga läppar och febrig rodnad över mjuka kinder, mitt leende - en ansiktets förvridning. Jag borde aldrig aldrig le. Hon har sagt att mina ögon är fina, därför tycker jag det också. Grumligt havsblå och djupa, inramade av långa, täta ögonfransar. Vackra, ömtåliga ögonlock. Lila blodådror över min huds vita landskap, som linjerna på en karta eller en liljas kronblad. Jag ser: en barnkvinna med svårbestämd ålder, min tunga och mina bröst tillhör ett barn men resten kunde varit 15 eller 25.