Han frågar hur jag mår och jag kan inte svara
känner skulden komma krypande
som skogsmyror varje sommar
i mammas barndomshem
där hon var ensammast av alla men
vi pratar inte om det

Han frågar hur jag mår och jag säger att jag lever
ett desperat försök att inte väcka oro
att inte läcka igenom, rinna ut över golvet
sippra genom alla springor på båten pappa byggde
sommaren då alla alltid var besvikna men
han minns bara segrarna

Han frågar hur jag mår och jag frågar om han lätt får panik
om han är van vid att hantera extrema känslor
om han vet hur man stänger av
reflexen att vilja rädda, förändra, förklara
som hösten då jag slutade vakta toalettdörrar av rädsla
för hennes dödliga infall

Han frågar hur jag mår och jag säger
att jag gick 7 kilometer genom vinterskogen
när jag inte ätit på ett dygn
att jag väntade på yrseln och illamåendet, tänkte att om jag går tillräckligt långt hinner jag inte hem innan det är för sent

Han frågar hur jag mår och jag säger ingeting
lämnar alla ord kvar i snödrivan
när vi går hem