Jag ligger raklång bredvid dig och vågar inte röra dig, låter dina händer styra riktningen, låter mig längta. Jag vet att det måste vara så, jag vet att det är bra. Kryper in till din sida när tårarna kommer - är du ledsen? Nej jag är lycklig och det skrämmer livet ur mig.

Jag lyckas rationalisera mig fram till att dö på 15 sekunder, det hände medan jag tittade på en tavla på väggen, tänkte på allt och inget. Det händer lite då och då. Jag andas. Undrar ibland om det skulle lindra någons smärta om jag
Ja vad?

Skuld. Är noga med att fortsätta läsa alla artiklar, alla texter där min ångest målas över marginalen. Skulden är nödvändig, viktig. Får inte glömma, får aldrig glömma.

Måste lära mig lycka. ångesten skapar nya kaos säger de, men lyckan är det mest skrämmande. Får inte glömma.

Du känner att det räcker för ikväll och det gör jag med. Själv har jag aldrig lärt mig att säga nej. Måste lära mig att säga nej. Du kysser mig och svär på franska över att jag pratar för mycket när vi ska sova.