Matt jag satt på förmiddagen
att framleva, som sig bör,
men min era inget mera
än sin egen klagan hör,
blottad blott av hjärteslagen
i sitt lytes livskomik
sitter man, men synd och skam
är väl att ge upp, och lik
kejsarnarren helt nyvaken
steg jag ned i världen, naken.