Väva min vävrock, skrädda min skrud,
spinn mina spörsmål mot ovan!
Karva dess klädsel i klarare hud
svida mig svävaregåvan,
om så aldrig skall finnas en fåll intill gud
där går dock en närhet i bärarens bud.

Hjul i förgyllan, spolar i spinn,
trådar förträngda i naven,
länge de skurit mitt skrumpnande skinn -
längre ned vitnade skaven,
om så aldrig jag faller i formen in
än finns här en formlös för alltid min.

Aldrig här vore en farled för bar,
aldrig en sol som mig skuggar
om avsvept ur navet slängde ditt svar
att lösgöra kuvande kuggar,
som om naken för natten såg jag på håll
i ljusårens hjulspår en fallen fåll.