Om jag drar ett blad längs min hud,
Kan jag då kanske förmå den att ändras?
Kan jag omforma det som är fel,
Både fysiskt och psykiskt,
Med mig?

Det är väl kanske det jag intalat mig,
Det jag fått för mig kommer att hända,
Om bara jag är ihärdig nog.
Så därför är det till det vassa kalla
Tankarna går.

Egentligen borde jag nog ha lärt mig nu,
Att det inte hjälper hur mycket jag än skär.
Jag lämnar min hud bara ärrad,
Med än fler fel än förut,
Mer att avsky.

Men när man en gång börjat rätta
Är det svårt att sluta, känna sig nöjd.
Kanske är jag perfektionist,
En imperfekt sådan,
Ständigt otillfredsställd.

Frågan är när jag då kommer att sluta,
Om målet är helt ouppnåeligt och omöjligt.
Frågan är om inte bladet,
Den där lockande metallen,
Tillslut, obönhörligen, vinner.