Åh den där känslan
så underbar
fast det egentligen inte är någon känsla alls
det är armarna, sedan ansiktet, sedan kanske bröstet som domnar
efter ett par glas

Det är lite sorgligt varje gång det händer
för varför egentligen tycker jag så mycket om känslan av att inte känna
men det bryr jag mig ju inte om
det är ju då jag börjar ha roligt

Sitta på golvet och skrattar åt ingenting
åt mig själv kanske
för visst är jag lite patetisk
och inte så lite dragen

Jag tänkte aldrig att det skulle vara någon stor fara
Ja kanske att jag kunde bli beroende av det
Eller att jag borde passa mig för vissa människor man träffar sent på stan
Men hemma hos vänner trodde jag på trygghet

Det är kanske överdrivet
För allting gick bra för mig
Men jag tror inte på tryggheten längre
Och inte på stödet

För varför reagerar ingen när hon som satt och skrattade på golvet
Åt sitt patetiska och dragna jag
Blir dragen av någon annan
Upp ur en soffa och in på ett rum

Varför får någon för sig att göra så
Mot någon som knappt kan stå upp själv
Hur kan man tro att det är okej
Hur rättfärdigar man det

Och varför är det inte en stor grej efteråt
Inte ens för henne
Hur kan alla bara rycka på axlarna åt det
Säga att hon hade tur att det gick så pass bra

Det är en absurd värld
Där nej betyder ja
Där hon som är full får skylla sig själv och
Där hon som är nykter förmodligen var med på det

Tryggheten?
Den finns kanske någonstans
Men inte här hos oss