Ibland vill jag bara skära sönder mig själv
Ångesten gör att armarna börjar domna
Eller det kanske är fantasierna om rakblad som leder till det

Men den där känslan i bröstet
Samma som den där millisekunden när stolen man sitter på håller på att välta men konstant
Den måste vara skyldig på något sätt

För den gör att jag inte är jag
Jag liksom svävar halvt utanför på väg någon annanstans
Fastän jag är så oerhört fast förankrad här

Och jag vill inte leva
Jag vill inte stå här i mitt kött och blod och fortsätta vara jag och
Jag vill inte förändras

Så går tankarna när bröstkorgen krampar
Krymper runt lungorna
Och gör mig både yr och knäsvag men på sämsta möjliga vis

Jag vill inte orkar inte kan inte
Jag vet att jag borde slåss och kämpa och spotta och fräsa för mitt liv för det som är jag men
Det går inte

Ibland vill jag bara skära sönder mig själv
Så tragiskt att det ens ska kunna kännas som en utväg
Hur trasig måste man vara för att vela trasa sönder sig själv?