I luften är fullt av små iskristaller,
Jag ser hur de glittrar mot gatlyktans sken.
Mot himmel så mörkblå, de stiger och faller,
Som enbart om vintern när timmen är sen.

En plats i den kalla midvinternatten,
Där allting är fyllt av böljande lugn,
Världen som omsvept av djupaste vatten,
Ett nirvana jag sökt sedan jag var ung.

Tankarna på all meningslösheten,
Känslor av ångest, och av panik,
Når mig ej här, i tomheten,
Den som ej är någon annan lik.

Här kan mitt sinne uppfyllas av ro,
Här kan jag strunta i det som är fel.
Men jag kan inte ljuga, får ej tro,
Att allt blivit bra, att jag är hel.

För utanför bubblan finns det hårda kvar,
Det som har skavt och ej varit rätt,
Allt är meningslöst, det finns inga svar,
Världen är för kall för att vara lätt.

I luften är fullt av små iskristaller,
Jag ser hur de glittrar mot gatlyktans sken,
Men i bröstet en känsla som av att jag faller,
Depressionen har nu åter vikt mina ben.