Dottern och jag skulle göra stan. Vi visste
på en höft vad vi var ute efter, så vi tänkte
inte rumla för mycket.

I bilen på väg in till stan älgade vi om både
det ena och det andra och i ett huj var vi
framme. Nu skulle vi plöja igenom diverse
affärer.

Jag hittade en parkeringsplats och fällde
ut blinkersen. Men icke sa Nicke, naturligtvis
kom där en som spelade Allan och snodde
platsen mitt för näsan på mig. Dottern var
het på gröten och ville att vi skulle ge dem
en näsbränna, men jag tycker att det är
bättre att ligga lågt, även om jag inte hade
en Hjalmar om varför de gjorde som de gjorde.

Vi letade vidare och trägen vinner för vi
hittade en ny plats för bilen. Sedan tog vi
till apostlahästarna på studs och gav oss 
iväg in i gyttret av människor. Men dottern
gav sig inte utan hojtade så högt att det hördes
lång väg vad hon tyckte om folk som inte
spelar efter reglerna utan beter sig som om
de ägde världen. Hade de inte knäck i lurarna,
så hörde de säkert henne. Hon önskade att
hon kunnat ge dem på plytet, men det är ju
så att synden brukar straffa sig själv, för det
mesta i alla fall.

Väl inne var det så packat med folk att det var
svårt att se ett enda barr, men dottern var en 
fena på att bana väg, annars hade det nog varit
en annan femma.

Hon hittade en sprillans ny jacka. Precis en
sådan som hon var ute efter och som inte
kostade skjortan.

Sedan var det dags för oss båda att slå en sjua.

Glada i hågen efter dagens fynd och innan vi
blivit helt skinnade, begav vi oss hemåt igen.

Borta bra men hemma bäst!