Ni satt där..kalla utanpå.
Ytliga och gjorde ert jobb.
Jag satt där och berättade min historia som den är.
Någonstans vet ni att ni har fel. Men att ni måste göra ert arbete, kosta vad det kosta vill.
Min gråt djupt nere i magen, mina tårar som rinner nerför mina kinder då jag låter orden bildas.
I dag vet jag att det inte var mitt fel. I dag vet jag att ni kämpar för att låta min historia få rinna ut i sanden och glömmas bort.

Men jag ger mig inte.
Jag låter inte min röst tystas ner längre.
Upprättelse.