I en vit korridor.
Starkt ljust sken från lampan i taket.
Stilla låg jag på en brits och upptäkte att jag inte kunde röra min kropp. Jag försökte ropa men det kom bara några kvidande ljud ur min mun.
En sköterska kom förbi. Jag bad henne röra min hand som stelnat. Hon pillade lite på mina fingrar och sa- se det så att det är bara tillfälligt.
Kallt och stelt sa hon det för att sedan lämna mig ensam i förlamning. Förlamad i 45 minuter. Ensam i en korridor på akutpsyk. Alla gick förbi och mina tårar rann nerför mina kinder. Jag kunde inte lyfta handen för att torka bort dem.
Jag insåg att hon led av värre förlamning än mig. Hon var totalt handlingsförlamad i både kropp och själ.