Hösten, den vackraste och farligaste årstiden.
Jag lever för stunden. Håller näsan över vattenytan.
När som helst sjunker jag ner i det becksvarta, det totala.
Mörker som kramar mina lungor hårt, släpper inte in luft.
Gråten som finns på mina kinder varje dag, leenden som inte kommer fram.
Höstdepression.
Jag vill inte dit igen, vill verkligen inte dit igen!
Men det obevekliga, det återkommande har ingen sympati.
Hösten snärjer med sin kloliknandefingrar in min tankar i dysterhet och sorgsenhet.
Tankarna dansar inte längre fram på sommarängar.
Nej, de gräver långsamt en grop
där jag varit så många gånger förr. Jag kommer inte att minnas att det går över. Jag kommer inte att orka kämpa med luften.
Det är min verklighet och många flera med mig.
Jag älskar det vackra, alla löven som ändrar färgen till mörkt, mörk röda.
Men jag fasar också för avdelningar där många bara ligger instängda, i plåga.
Psykiatrin som med sina överfulla avdelningar inte kan hjälpa annat än med piller och låsta dörrar. Tid som går och går tills det vänder.
Jag räds för att återigen komma dit, gå bland de plastiga möblerna och inte se annat än mörker. Dag ut och dag in. Tid som går in i december, januari har jag tur så vänder det där. Ljuset påverkar mig, påverkar min hjärna vare sig jag försöker tänka positivt eller inte.
Inget är enkelt och många gånger får jag höra måla inte fan på väggen, ryck upp dig och tänk positivt.
Jag skulle ha gjort det för många fler höstar sedan om jag visste att det fungerade.
Jag och många fler lider.
Så döm oss inte. Acceptera att vi har det svårt.
Vi försöker verkligen, försöker verkligen överleva hösten.