Jag trodde jag sett,känns allt som var jag.
Men jag var blind och vänd bort från mig själv.
Du sa-Du finns i mig. Men hur? Dagar passerade och jag frågade mig fråga så många gånger..hur är det möjligt.
Min dotter sa för första gången-jag älskar dig.
Det steg ett vrål från min förhärdade bortvända och isolerat ensamma människa. Jag grät livets alla hav. Av sorg för år som gått..utan att jag förstått. Jag gör avtryck i mina medmänniskor.
Glädje blandad med rädsla..jag finns på riktigt.
Alla fina ord som människor säger går inte längre förbi. De stannar. Jag har gjort avtryck i människor..