Har bestämt mig
att skriva enkom positivt,
trots att allt utanför faller,
fallerar, decimeras. Allt utom
bidrag till dom ensamkommande.
Jag lever på mina egna sinande
smulor från mitt bord.

Positiva sånger som somriga
Ledinlåtar mitt i denna fars
i farstun av nedmonterade
reformer av piazzo och
flum. Korridor-retorik
som klockorna för
Pavlovs hundar.

Positivt diktande, sjungande.
Bäckar av porlande friskhet.
Lugnet som sprider sina dofter
mitt i kefirernas land.
Alltså vi. Kaptenen har
ingen ryggrad, besättningen
har panik och skörbjugg.

Ropar med glädje. ”Kan ingen ge,
låt dom C vitaminen?” Dom vägrar
ta emot. Pissar och spottar
dumdrygt, naivt i lovart.
”Kan själv!” rabblas likt ett mantra.
Jag har bestämt mig att skriva
envist positivt.