Om natten är det som värst. Det öppnar sig en botten ovan mig, har börjat kunna se så långt att jag inte längre förstår vad jag ser. Skräcken i hägringarnas transparens höljer sig innanför mina stängda ögon.

Hem har blivit en plats jag bara sover på.

Platsens namn har tappat sin betydelse, blivit ett skal. Jag äger inte längre mina egna väggar, utan jag bara gömmer mig i andra människors kontext. En passagerare. Eller parasit. Blivit väldigt osäker på som skiljer det ena från det andra. Kanske är det ens inställningen.
Men om natten är det värst.
Vet de nu.