Befriad satt hon mitt emot Honom.

Han log, ett leende så fullt av kärlek.

Allt hon tidigare varit, hade lämnats.

Det var borta, det hade farit. 

Rakt ned i glömskans bottenlösa hav.

Där det alltid kommer att vara fiske förbjudet.

Hon var helad och fri i livets nav.

Han hade gjort det. Han som inte dömde henne.

Utan i stället befriande henne från det mörka.

Hon var ny nu. Hon var förlåten och Han log.

Hans kärlek spred sig ut i oändliga rymder.

Det var hon, henne som Han först visade sig för.

Efter sin uppståndelse. "Rabbi" sa hon och grät.

Hans lärjungar hade gömt sig, de var rädda, skrämda.

Hon berättade för dem, sen sprang de ikapp till graven

Graven den tomma. Men hon var inte tom.

Hon var åter fylld av Hans kärlek som bara växte.

Han befriade henne, Han fyllde varje vrå med kärlek.

När hon några år senare blev förföljd och ställd inför döden.

Så kände hon ingen rädsla. Nu skulle hon åter få möta Honom.

När vilddjuren anföll. Sjöng hon med de andra en Lovsång.

Som öppnade himmelens dörrar på vidgavel och sa:

Välkomna hem, mina Älskade Barn av livet! 

Nu, nu, nu, såg hon Honom! Han log! 

KB