Solen rullar upp sig själv, på horisontens hylla. Som en tjock katt ligger den där medan arbetspasset rinner ut och byggets bilar saktmodigt kör hem, det är vackert i dag. Jag vet inte längre om den här timmen är tidig eller sen. En gång som barn brukade jag vakna och stirra på dessa småtimmar, som passerade likt lokomotiv utanför föräldrahemmet. Det var i de dagningarna, jag för första gången kände formuleringsbehovets primaldrift svälla. Jag är tillbaka där idag, men orden har inget rum. Schemat har tagit dess plats. Jag känner det klia varje morgon nu, fingrarna vrider sig och jag kan inget skriva.

Kundernas adressat raddas upp med gäspande händer och klockan fortsätter. Idag var leveransen sen och det är den där timmen igen. Blir OB idag och det är snart den tjugofemte ingen. Överlevnaden är ett måste för skapandets framväxt. Men det har blivit så svårt när man inser att man bara orkar leva för siffrorna i slutet av månaden.
Klottrar när jag kan, kundens namn på adressernas små lappar. Dessa åldrade namn från ett spöklikt folkhemssverige som bara väntar vid sina frukostbord. Existerar nu med min undernärda prosa. Ett levande bevis på att mitt formulerande börjat invänta döden, likt kunderna.

Om helgen vill jag sätta en slipmaskin mot fingertopparna och fila bort bläcket som lagrats där. Bara för att bli kvitt trycket. Total kreativ regression, placerad i trygghetens väntrum. Åter: pojkrummet och jobbet/skolan dikotomin. Obehaget i kroppen och lånens hungrande maler mot varandra, som två stormar. Skammen i ursprungshemmets exil är som rakblad mot karaktären. Det finns ingen anledning att hänge sig mer. Ensam i ett gammalt hus är nostalgin en strypsnara, ett kluster i bröstet som bara värker och växer.
Hem: bara en plats där jag råkar sova nu mer.

Jag ljuger. Jag ljuger om var jag bor när jag kommer till jobbet. Efter ett tag slutar de fråga vem jag är. Jag ljuger igen när jag träffar mina vänner. De vet inte mer vart jag bor eller vad jag gör. Min sista formulering: en mytologi om mig själv. En till alla bekanta jag inte längre känner vid. Nu känner jag knappt mig själv mer. Lögner ersätter ord.
Jag har en tummad bok anteckningspoesi i mitt skåp. Den enda identitetsmarkören som jag tillåter mig själv nu.
Skröt en gång om mitt skrivande. Nu kan jag inte skriva mer, jag har aska och svärta i ögonen.