Det hovrar ett eko en sång, en melodi

om ett sjungande rödglödgat

blod

som sprang för ett liv

så torftigt och armt

tills dess inget annat än viljan

återstod

jag har hört om en saga, gången tid i förbund

den är talad men sällan levd

kan det vara att skrönan genom tiden stilla

fått formen en aningens skev

den blev rät i sitt följe, sorg blev till glädje

absurditeten byggde broar av diamant

och jag vet att de finns de som hävdar

att framgången talades

riktigt och sant

jag har hört den haltande glömdas sång

ty jag har dess ord i min mitt

att den som har livet kärast av alla

är inte den som levde det rikt

nej det är den som som dött i färden för liv

som offrat allt genom nöd och vånda

och jag tycks mig höra den sången genom allt

att den som förlorat allt

för den kan livet modigt stånda