Om jag kunde.
Så skulle jag.
Men så är det ej.

Minnet sviker mig.
För jag minns.
Alltför väl.

Varför jag.
Älskar dig.

Kärleken.
Inklusive.
Medmänskligheten.

Det plågar mig.
Som surrande bin.
Förb.....#!%*

Tro mig.

Jag är starkt allergisk.
Mot folkidioti och skvaller.

Det ger mig.
Svår reaktion.
Ibland.
Mundiarré.
För helvete.

(MEN..)

Även jag är medmänsklig.

(..TÄNKA SIG!)

En rättfram.
Frispråkig.
Person.

Kanske rent av.
En folkperson.
Som inte alltid.
Tänker först.

Jag kan säga.
Förlåt.

Om det behövs.

(Kärleken är störst.)

Så jag bör väl nämna.
Att du är ej ensam.
Om att inte kunna glömma.

Undertecknat/

Din.
Medmänniska.
(Folkperson.)

PS. Jag vill ha dig här. För en kram av dig är nog det enda som kan bota det här. Ja, jag vet..jag har anammat min familjs motto: "Vem bryr sig?"

DS: Funkar jävligt för det mesta bra, ha, ha.