En gång fanns den där.
En brygga av trä som sköt ut
i ett vatten som speglade den
och de omgivande stränderna.

Inte en hög, trygg stenlagd pir
av den typ som farfar byggde
när han inte uppförde kruthus
och andra av Kronan och myndigheter
beställda byggnadsverk i sten.

En samtida gemenskap hade de,
bryggan och stenanläggningarna.
De små båtarna vilade förtöjda
invid bryggans sviktande brädor,
förtrogna endast med den lilla insjöns
sötvattenspegel.

Den orubbliga piren, trotsande
en stundtals vredgad Östersjö
gav sälta, lä och stadga åt fiskekuttrar
och andra av av skärgårdens flytetyg
som där lade till.

Stående på den pålförankrade bryggan
kunde man med blicken vandra
från den mitt över belägna kyrkan
och dess rödfärgade åldrande kyrkstugor,
där välbeställda storbönder förr samlades
till speciella helgfiranden.

Vidare i solvarv över ett av tät stram vass
begränsat sund,
längs följsamt kuperade bergsryggar,
fram till den hjässa
som gav accent åt en liten,
nedanför liggande snålt befolkad holme
i den lilla barndomsstadens periferi.

Här fanns ingen likhet med de skärgårdsöar
som iakttog varandra över glittrande fjärdar,
några kalt obebodda, andra,
delvis av fiskare, delvis av bönder
glest eller klumpvis bebyggda idyller.

Blicken sökte sig vidare längs träbron
som länkade holmen till de trä- och stenhus
vilka var en del av kulissen
till vår norrländska knutpunkt,
där järnväg och militär präglade
människor, miljö och utveckling.

Skärgårdsön var ett sommarviste
och en samlingspunkt för skaror av kusiner
som gladdes åt frihet från läxor och
föräldrars beskäftiga överinseende.

En frihet vars svåraste begränsning
bestod av ändlösa rader av orensade betfält,
där nålvassa tistlar smärtade
valhänt mjälla barnahänder,
och där vi med ömmande ryggar uthärdade
en stingande sol i vetskap
om vattnets lisa i den väntande badviken.

Innan solvarvet fullbordats kunde ögonen
följa den grässlänt som gav kontur åt
strandlinjen som övergick i Kungsbron,
vilken förband stadens nedre och övre del
för att via den gamla sågen
på den motsatta stranden återförenas
med kyrkan och stugorna med sina vita
skorstenar.

Stenpirarna ut i Östersjön består men
insjöns träbrygga har för länge sedan rivits.
Farfar hade säkert fäste på sin skärgårdsö.
Metertjocka grundstenar som bär upp hans hus
bär också sin vittnesbörd.
Morfar blev en stadens byggherre,
skrudad i borgmästarens ämbetsdräkt.
Trädens rötter famnar stenarna
i markens mylla.
Minnet bygger inte bara bryggor.