Himlens blå färg
Stryker mina ögon

Vandrar sedan molnen
Gatlopp. Utan att det gör ont

Under människor som smärtar
Sig. Därför att de känner
att de ej är herrar under sitt
Eget öde. Och pengar rinner
Som sand ur deras fickor

Okontrollerat vajande
som veteax för vinden.
. Och den Helige ande
blåser Glödkol till ingen
nytta för instängda själar.

Som
Förbannar sin mörka
ensamhet.

Medan barnet leker
Med fantasins penslar
Slickar i sig Livets färg
Och strålar av glädje.
För att den inget begriper
Bättre. ..

Men
Tiden är ingen domare
Som sitter under moln

Och trycker med slitna
kryckor

Det är så synd om människan
Som får bära mer än hon tål

Och då passar på att
Beklaga sig inför Gud.

Som är där runtikring
Men håller tyst. Talar med sin
Närvaros handling
utan att man det begriper

Medan Solen värmer våra
Fuktiga kalla Sår

Och kärleken den fortgår. ..
bland galenskapen


I en vit buss, pulserande
Med sin röda stämpel.

Av barmhärtighet