Orden räcker inte till
så jag säger ingenting
Fastän hjärnan svämmar över
av tusen tankar och förklaringar
Ingenting orkar fram till dig.

En oanvänd servett på ett ekbord
En mörk och vacker doft av någonting
från en svunnen tid
Du sitter på kudden intill
ändå är du en värld härifrån
Åtminstone påstår du det
Men jag tror
att du egentligen bara är rädd
för ensamheten


ensamheten


Och plötsligt förstår jag
för jag är lika rädd
men har ingen att gömma mig hos
förutom dig

Men du vill inte ha mig där
fastän du säger det

För jag stör
i din kamp mot ensamheten

Förstår du inte
att jag kan skydda dig?

Jag kan skrämma bort alla onda andar
Jag kan lyfta dig när du inte orkar stå
Jag kan hålla om dig, ge dig värme
Även om det aldrig blir vi två


Vi reser oss
och lämnar ekbordet
Sida vid sida
men inte tillsammans

Kanske ses vi igen