han tänker på en poet
vars text han nyss hade läst
vars bokstäver verkade läcka
han undrade nyfiket
varför hon grät över henne

kanske bör han fråga
verkar vara anledning
kanske är det därför
det är snurr på trådar
kommunikation
på korta
men ack
så långa

dock brustna trådar

tänker nu tyst
men han är
ju ingen man
inte i fysiska
ordet och dess liv
grubbel och suck
dessa jädrans ord...

kluvna tolkningar
något hårda ögon
dömmande omkastare
orka göra om och utkast..
varför skrifta fram
och fråga han
när man kan håna
honom utan att fråga

ja så känner man ibland
och upplever världens
syn på man

ja det vänder

bokstäver och meningar
dem läses ord för ord
det är så
han ser omgivningen
reagera vid ankomst

pannkaksord i luften
bränt smör i pannan
kanske jag tolkat fel
men det är så man upplevs
va fan..

är ledsen och arg över dommen
försöker fokusera på annat
hatten tänds då stressens ved
kastas oavbrutet på eld
och frustrationen pyr

orden är ju inte fyrkantiga
utan vågor, cirklar, berg
eller vad man nu läser
från orden till hjärnan

men för att åter vandra
till poetens tankar
skulle ju skriva om
bästa vännen, en poet

hns hjärta är ju nära
men ack ej långt borta
han omfamnar henne
kärleksfullt och varsamt
i tanken är han alltid där
tänker på sin bästa vän
hur det är och så där
allt som hon lärde han

tänker med glädje på
att hon faktiskt gav

hatten
till henne

den är mycket användbar
nuförtiden i livet
och hon skrattar högt
för sig själv ibland

det kanske roar en
annan man

att läsa orden från mina tankar
jag vet..inte lätt utan glasögon
inte ens jag fattar ett watt ibland
tankarna slår som vågorna mot stranden

(med en fråga i ett ljust avslut, jag och ordvitsar, men hur blev texten tycker du..?)