Hon viskade vackra ord
skapade för att älskas
och sjöng egna små kärleksvisor
du aldrig ville höra


Så lycklig i sin egen tro
på framtiden


Hon visade dig
konstnärens fantastiska landskap
målade på sin kropp
men du brydde dig aldrig 
om att varken se
eller beröra

Rädslan att mista
förvrängde dina tankar


Hon älskade livet
som du lärt dig att hata
så hennes äkta glädje och kärlek
kunde aldrig nå ditt hjärta


Ändå var det
hennes enda önskan

Ständigt gav hon sig själv  
till kropp och själ
men girighet kräver mer
mycket mer än så
för just hon var ljuset
du ville dra ner
i ditt mörker


Men inte ens du kunde
släcka gnistan i hennes ögon


Alla andras blickar sa
att du måste låta henne gå
men med vitnande knogar
knöt du henne än hårdare
till dig


Vackra Irmelin...


hon var livet självt
som du till sist förlorade