Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Maraton

Jag springer
Fort genom skogen
Utan att se mig om
Stora vassa grenar rispar mitt bleka ansikte
River hål på mina bara ben
Halsen bränner
Huvudet spränger
Ben och armar värker
Men jag springer
Måste fortsätta
Får inte ge upp!
Snavar över stora grenar
Faller handlöst ner
på den våta kalla marken

Slår mig blodig och blåslagen
Gråten väller upp
i min värkande strupe
Men jag får inte gråta, måste resa mig!
Måste fortsätta springa
Måste få vatten innan jag svimmar
Men här finns inget vatten

Så jag måste fortsätta
Jag springer fort fort över ojämna stigar
Snubblar och slår mig ännu mer
Men jag känner inte längre smärtan
Jag känner inte längre
benen under mig
Dom är bortdomnade,
av köld och ansträngning

Där, en bäck!
Bara en liten bit till...
Långsamt kliver jag ner i det iskalla vattnet
Kan inte stå upprätt
Faller omkull av utmattning
Reser mig och går längre ut
Vattnet omsluter mig
med sin trygga famn
Hjälper mig att stå upprätt
En liten stund till
Böjer mig sakta ner
Dricker i stora klunkar
Dricker och dricker Sväljer långsamt

Vänder ansiktet mot skyn Tar ett djupt andetag
Och suckar, en befriande suck
Jag har nästan klarat det, nästan
Snart är jag framme vid mitt mål, bara en liten bit kvar
Min kropp blir tung
Världen glider ur fokus
Kämpar och kämpar,
tills jag inte orkar längre...
Min kropp pressas mot vattnet
Jag sluter ögonen och låter mig falla
Det kalla vattnet omsluter mig
Vinden viskar: allt blir bra...




Fri vers av Linda Åkesson
Läst 377 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2016-03-28 15:39



Bookmark and Share


  Connie
Stark text som får hjärtat att slå extra fort. Jag dras med och hoppas att slutet inte blir alltför hemskt.


2020-08-05

    ej medlem längre
bra. men lite för lång för min smak. men men. det är ju maraton som är diktens ämne.
2018-03-30
  > Nästa text
< Föregående

Linda Åkesson
Linda Åkesson