Härkä sluter ögonen, röd säckig tröja, en vanlig kille men ändå intervjuad. Fast kanske var han inte så vanlig som man kunde tro. Hans ansikte var rynkat av tristess och en del upplevelser. Ett huvud som flyttas fram och åter i nervösa tics privat.

På vårhimlen var kondens det enda molnet. Jag tar kvällskaffet på en liten båt. Det fanns pikar att han själv hade beskrivit sitt övergrepp, men att det var alltför länge sedan för att det skulle ha någon betydelse, eller var det inte så? Bitar av paprika som han lämnar åt sitt öde. Här kan vi inte sitta och läsa och bli förolämpade längre, men nu kör vi ut och hör Siri spela sitt pianosolo!

Han levde på nytt barnlös och sambolös. Kysste varandra för gamla tider eller har sin plats bland sina kritiker. Berusade i romanen och sommaren med sina pansarögonbryn som buskar, kvalfyllda möten.

Pölen under hans i tidningen läsande näsa. Och mediascenen utanför hans hem, när han är på vakt i bostaden och ansiktet som bara göms.

Gatorna där vi växte upp. Tack för denna guidade tur. Grå katter har svaga föräldrar. Tack för den gamla klänningen. Gator där jag ser oss växa tills vi är vuxna och bor, i ett annat land.

Ser oss växa tills vi blir gamla och uträknade. Skriver detta i självförsvar mot livet som det en gång var. Fastän löv faller, datum räknas. Vi äter. Jag vet inte vad. Sviskon uppe på båten.

Det är nästa dag, det regnar. Verksamheten går runt. Ingen kände igen. Ingen hade varit nära henne på ett tag. Fallande löv, snö, var hennes händer eller långsammare att gå. Crystal skrev att hon hade glömt flera år av sitt liv. Hon skrev att socknen kunde lämnas åt sitt öde. Hjälper sällan att vara snäll, eller att sakna någon, eller att andas.

Hon hajade till, hälsade, log, spanade snett där på vår bädd, Siri.

I en duschpool av svett. Jag är en kvinna, ung varelse, plötsligt mindes jag att hon var fascinerad, som ett eget språk man inte talar om.

Hatet mot den som bestämde. En utsugare. Sagt till den som han äger. Hon blev så illa behandlad och det var i onödan. Men jag glömmer aldrig hur hon såg ut. Se bara, det var ganska länsat i hela rummet som var där och det var också en på förhand beställd begravningsstämning vid de åtta borden i den snygga cafeterian och där jag kämpade för några ensamma, en ensam fågel som kan flyga sin kos.

Vad blev det av detta café som var fullt av dig på den tiden? Det vet jag inte ännu.

Jag, Siri, dricker mitt kaffe vid solnedgången. Jag pratar mycket mer nu idag. Jag vet inte vad de menar med allt det där de har sagt, och jag vill ju inte vara ängslig om jag kan slippa undan deras korsfästa meningar i kyrkan, för jag vill någon gång få familj och barn. Jag dricker och pratar utan att planera någonting i förväg, men jag har varit på väg att säga som det är. Jag har använt tobak. Jag har gjort några låtar som jag inte längre finner. Men det var utan ett ord. Jag var utan ord.