Jag balanserade alltid på Dina slaka linor

fulla av rakblad i natten

och inte fick jag säga ett knyst.

Mans-hjärtat mitt blev för evigt begravt

och ville man så var det bara att följa de blodiga

fotspåren till gravplatsen i sin linda.

Jag blev förfrusen av Dina eviga iskalla blickar

från isflak till isflak hoppade jag då när

jag andades in Din immfrostande själ.

Naken fastän fullt påklädd tvingades

jag hänga ut trasorna av mitt liv

medan Du förnöjt fortsatte leva hatets väg.

Men värmen kom stilla till mig en dag

ja den kom och tinade varje bäck sjö och hav

i mitt hjärtas alla vattendrag.

Vårfloden tog med all smuts allt skräp

alla åderlåtna nättters gråt och förvivlan

och den tog med sig Dig.

Vildjuren Du släppte lös efter mig dog

mina ärr är idag min heder

sakta överlever jag och tror igen.

Du finns någonstans jag vet men bryr mig ej

för livet går i mig vidare allt högre och högre

nu hör jag inte längre Ditt namn i natten

Flugorna följde Dig och dess herre

för jag förlät Dig på knä inför Gud

bitterhetens rot blev en tacksamhets lov.

I lovsång utan vassa glas skärvor från Dig

sjunger jag spelar jag andens musik

nu gråter jag för Din skull så trasig.

Så trasig var Du Du Du och jag likaså

men nu hel i själen ber jag åter för Dig

och andas ut Ditt namn till morgondagg.

För värmen kom stilla till mig en dag

ja den kom och tinade varje bäck sjö och hav

i mitt hjärtas alla vattendrag.

KB