De splittrade unga skingras när
karusellen stänger för dagen och
månen färgar karossen med kyla.
Så är det alltid i nöjesfältet.

En resa genom fantasins länder,
krossar gränserna genom vaxgränder
och lyckan vårdas ömt i små barnahänder.
De vill aldrig släppa taget om dagen.

Där satt vi och lät oss färgas och fläckas.
Det var bara jag som var rädd för att åka.
Jag var rädd för det mörka i hörnen och
de faror som väntade bakom livets knutar.

Spöktåget rullade framåt i kammaren
och vidare ut för att sluta sig med livet.
Kärleken var dess bränsle och än idag
sitter jag och väntar vid ändhållplatsen.

Kommer det snart för min sista resa?
Jag som är så rädd för att åka.