Det finns en bro där människor hänger upp sina liv. Låser in sin kärlek och slänger bort nyckeln. Som att stålet inte skulle kunna brytas upp. Att järn inte skulle kunna klippas itu. Att kärleken inte skulle kunna ta slut.

Små initialer försöker göra en metallbit personlig. Ett litet hjärta och våra namn och sedan lever vi lyckliga resten av våra liv.
Så oerhört naivt.
Så oerhört vackert.

Så nu hänger våra namn på en bro i Paris. Fastkedjade vid ett stängsel där vi trängs med andra lycksökare. Tanken slår mig när jag hakar fast vårt löfte; hur många hänglås hänger här fast kärleken är förbi? För inte vill man tillbaka och ta ner det man en gång så lyckligt hängt upp. I tron på att inget någonsin skulle kunna förändras.

Som en i mängden, som mest unik av alla finns vi låsta i ett annat land. Vi är lika hoppfulla som alla andra. En dag åker vi, tillsammans, ner igen till kärlekens stad och då hänger vi kvar där.
Mer sammansvetsade än någonsin.

/tidsliv.