Det spänner ett pärlband över mitt bröst och jag kippar efter luft trots att dagen knappt har börjat. Solen har inte letat sig in i era hjärtan ändå ligger jag i en hög bland taggtråd och försöker att vrida mig loss. Det lämnar hemska sår på tunt skinn. Inombords brinner en eld som jag försöker släcka med lacknafta. När ångesten tränger sig in i mitt inre fyller jag mitt innanmäte med substanser så nu har jag ett apotek i magsäcken. Där slåss de om att få komma till tals, trots att jag vill lyssna på allt de har att säga. Var och en får ta sin tid och jag anstränger mig verkligen för att förstå vad den vill uträtta i mitt nervsystem. Till slut kommer vi överens om att de får prata i mun på varandra och jag blundar och reser med. De får ansvaret över mitt mående och livet skrattar åt mig för att jag försöker köpslå mig ur en odefinierbar situation. Så länge jag förnekar historiken kommer jag blir kvar på golvet med vassa törnrosor krossade mot mitt ansikte. Så jag lossar lite på pärlbandet. Väntar på att solen ska gå upp. Sedan reser jag mig och går ut i livet. Det finns ingenting som kan hända mig som jag inte skulle klara av. Så mycket har det brunnit på min tomt.

Jag orkar en dag till.