Fylld med rädsla och ångest hör jag fortfarande musiken som du alltid spelade när du fyllde din själ med spriten för att dämpa din oförmåga att hantera eller förstå ett barns behov.
Innan jag tog mina sista steg och öppnade dörren till det som skulle vara min trygghet och hem så visste jag redan innan jag öppnade dörren att jag inte var välkommen hem, jag var bara luften du andades och en osalig själ som var osynlig för dig. Jag har aldrig förstått varför du föraktade mig så och förnekade mig eller aldrig gav mig kärlek, värme och trygghet.
De få gånger du gav mig värme var när du hade dränkt din kropp med alkohol, det var de gånger jag var underbar och en vacker snäll son och jag påminde dig alltid om pappa. Var det jag som skulle straffas för att han lämnade dig, var det jag som skulle få se all din smärta som du förde över på mig.
Denna smärta och sorg lever jag med varje dag över att inte veta...det är inget som jag kan dölja som vuxen. Som barn flydde jag långt bort i mina egna tankar och fantasier om att att kanske alla blir behandlade så här.
När min far flydde så försvann även den lilla trygghet jag kunde känna i mitt lilla hjärta. Det fanns nu bara smärta och åter smärta och jag befann mig i en ny dimension i en annan verklighet. Helvetets dagar hade kommit för att stanna och förgöra min glädje till livet som jag bar i min famn när jag kände mig trygg.
Men spriten tog i från mig din kärlek till mig, den tog ifrån allt gott som jag skulle ha blivit. Jag hade kunnat bli vad som helst, men det blev dock omöjligt när man varje dag fick vandra ensam genom livets alla dagar och minnen. När man själv fick leta upp all kunskap om livet eller en få en bit mat på bordet.
Dagligen blev jag jagad av mörkret innan jag kom hem från mina träningar. Träningar som höll mig vid liv även om jag såg oändlighetens djup framför mig.
Tankarna jag hade var att ett endaste litet steg åt fel håll och jag hade gett upp hoppet om detta liv. Vilket även förföljer mig än idag, min osäkerhet och rädsla att bli övergiven eller att inte vara omtyckt. Det gör mig så svag ibland och mitt liv är värre än en bergochdalbana helt utan känslomässig balans.
Jag går på en skör tråd som jag har tappat fotfästet om många gånger, men jag håller mig kvar än.
Många tårar har runnit ner för min kind...många droppar blod har fallit ner och färgat jorden röd, men jag är inte död. Förutom på insidan där det finns ärr som aldrig går att reparera.
Jag önskade att vi hade hunnit haft tid att prata innan du gav upp ditt liv.
För det är du som bär på alla svar på mina frågor som jag har.
Men jag får vänta tills vi möts på en annan plats i en annan tid mamma.
All frid till dig Lillemor, jag kommer i alla fall alltid att älska dig.

/Från din son