I

Jag vet inte hur jag kom över den där romanen av Ingrid Stjärnerud. Men den var verkligen stjärnklar, prosan gnistrade och dialogerna, klippta ur ett sönderfallande äktenskap, sken av livserfarenhet och bitter visdom. Många sorters alkohol, många slags sanningar. Jag blev genast förälskad.

- Det där var det värsta dravel jag har läst, sa maken, som hade ögnat de första sidorna efter min kärleksförklaring till texten. Vem tror hon att hon är, ironiserar över att folk super och grälar? Vi lever väl i ett fritt land?

- Hon ironiserar, men hon moraliserar inte. Det är väl skillnad?

- För mig är skillnaden hårfin. Hon hatar män, det är hela saken.

- Du har ju bara läst tre sidor?

- Det räcker mer än väl.

- För mig är hon i klass med Lars Norén.

- För mig är hon ingen alls.

- Nähä. Vilken tid är den där vernissagen i morgon?

- Två tror jag att det var. Varför frågar du?

II

Galleriet var redan fullt av folk när vi kom. Jag anade att maken haft fel om tiden. Tavlan i mitten av rummet var ett collage i fyra delar, med text under bilderna. Den övre till vänster och den nedre till höger visade en fisk som simmade med massor av packning. För hög fisk respektive För bred fisk löd bildtexterna. Ganska fyndigt, tyckte jag. Maken verkade inte imponerad.

- Triptyk heter det ju när det är tre bilder. Men hur heter det om det är fyra?

- Quadrotyk låter inte bra.

Så upptäckte jag en trave papper på ett skrivbord. Texterna låg mellan utställningskataloger och broschyrer och signalerade Tag själv! lång väg, så jag tog för mig. Papperen var nyss fotokopierade, ännu varma och osorterade, men paginerade. Jag fick leta i högen för att hitta fem sidor med rätt nummer. Märkligt nog visade sidorna sig rymma en novell av den författare jag läst igår kväll, Ingrid Stjärnerud. Blixtrande prosa, precis som förut.

III

På natten drömde jag att jag låg ensam i sängen. Pappa och Den Ljuve låg i en bredare säng strax bredvid min. Jag kravlade mig över och lade mig på Pappas arm. Han makade på sig och beredde plats åt mig i mitten. Den Ljuves axel var mycket mjuk att vila emot, nästan övernaturligt len. Jag misstänkte starkt att han egentligen var ett spöke. När jag flätade in mina fingrar i hans och strök honom över håret gjorde han inget motstånd, men visade heller inte något initiativ. Jaha, så kändes det alltså att vara kär i ett mähä. Som att vada i kvicksand, ungefär.