Jag sitter på ett flygplan från London på väg till Sao Paulo i Brasilien. Där ska jag byta flyg till Iquitos i Peru. Kryssningsfartyget Aria Amazon väntar på mig i Iquitos. Båten innehåller sexton specialdesignade hytter och kryssningsmålen är de intressantaste och vackraste delarna av Amazonfloden. Gästerna betjänas av fyra guider, som är naturforskare, och av ytterligare 24 besättningsmedlemmar, däribland jag!

Jag ska jobba i tre månader i ett team där den internationellt prisbelönte kocken Pedro Schiaffino chefar. Min arbetsperiod inleds med en veckas hårdträning i regionala delikatesser och innovativa maträtter med ingredienser från regnskogen och Amazonfloden. Detta ser jag verkligen fram emot, vilket guldläge!

Nu har jag flugit i tolv timmar och jag läppjar på innehållet i en flaska kolsyrat vatten. Bredvid mig i sätet ligger en guidebok över Amazonas i vilken jag då och då läser. Jag har svårt att fatta hur stor regionen kring Amazonfloden är. Flodens längd är fyra och en halv gånger Sveriges.

Nä, det går inte att fatta. Det är därför jag är på väg till flodernas gigant. Jag vill övermannas och flyta med floden genom världens största tropiska regnskog. Känna lukterna och höra ljuden. Jag vill vara ett med Amazonas. Men först ska jag jobba. Efter köksäventyret väntar en lika lång period som backpacker och äventyrare. Då ska jag långsamt färdas in i mörkaste djungeln, på regnskogens pulsåder och därefter planerar jag att åka tåget Serra Verde Express, som Djungelexpressen heter på portugisiska.

Här avbryts mina tankar och jag kippar efter andan. Planet tappar plötsligt höjd. En av piloterna meddelar att planet drabbats av tryckfall och att de därför valt att gå ned på två tusen meters höjd.

Jag djupandas och tänker ”Lugn…lugn…”, när en våldsam stöt far genom stålfågeln. En man framför mig börjar gny som ett litet barn. När jag panikslaget slänger en blick genom ett fönster igenkänner jag berg. Det är som om planet skenar okontrollerat. Nu pratar alla högt och osammanhängande, barn skriker. En flygvärdinna har hastigt satt sig bredvid mig och spänt fast sig. Hon viskar att vi är i höjd med Brasilianska höglandet.

Plötsligt slits ett stort hål upp i flygplanskroppen vid ena vingen och några passagerare sugs brutalt ur planet. Det är fruktansvärda krafter som nu härjar i kabinen. Alla skriker i vild panik, kaoset är komplett. Sen minns jag inte mer.

Mitt medvetande väcks av att huden känns som en outhärdlig kliande matta samtidigt som jag fryser. Jag öppnar ögonen och förstår att jag befinner mig utomhus, högt upp i en sluttning. Jag tittar utan att förstå. Mina ögon ser förvridna kroppar och kroppsdelar blandat med bråte. Terrängen är oländig med klippor, avsatser och enorma skrevor.

Hur kom jag hit? Det är tyst. Jag upplever en massiv tyngdkänsla. Jag är som fixerad vid underlaget. Högljudda smärtor börjar påminna mig om att jag har en kropp.

Jag tappar medvetandet igen.

I april 1981 planerade jag en halvårslång vistelse i Brasilien, så blev det också. Fast resans innehåll blev inte vad jag tänkt. Istället för jobb på lyxkryssare och äventyr i djungeln, kraschlandade mitt flyg i bergsmassivet norr om Sao Paulo. Jag skadades svårt, men jag var den enda på planet som överlevde flygningen och det blev en dramatisk räddning. På ett sjukhus i Rio blev jag kvar och under min konvalescens lärde jag mig, inte bara att gå igen, utan jag blev författare i genren ”Skräck i Amazonas”.