Jag säger hej då till den sista kunden och drar igen glasdörrarna, det är dags att stänga. Trots att det har regnat hela dagen har trycket varit högt. Många glassugna och hungriga gäster har trängts inne i lokalen. Alla varor är plastade och undanplockade. Brickorna och montrarna är avtorkade, golvet i serveringen är våttorkat. Det är bara disken kvar. Ansträngningen lockar fram smärtan under revbenen igen. Jag lyfter upp tröjan och påminns om orsaken, som om jag behöver hjälp att minnas. Gårdagens knytnävsslag har fått en blålila ton. Fötterna värker efter att ha stått upp hela dagen. Jag sparkar av mig skorna och känner det svala golvet mot fotsulorna. Diskmaskinen brummar och displayen visar att än är det 13 minuter kvar till plinget. Jag dränker den överblivna disken som inte fick plats och börjar radera ut spåren.

Regndropparna åker kana på fönsterrutan. I huvudet gör jag tävlingar, vilken droppe kommer först? Någonting som jag gjorde när jag var liten. Flera gånger letar sig blicken till klockan. Obehagskänslan åker berg och dalbana inuti kroppen. Jag ökar tempot, vill bara komma därifrån. Även om han inte har varit där under hela dagen så är han ändå ständigt närvarande.

Ljudet av regnet blandas med radion. Jag tar upp och torkar den sista tallriken när någon kommer upp bakifrån och håller fast mig. Jag tappar greppet och skär mig på skärvorna. Jag har inte sett vem det är men jag vet vem som trycker ner överkroppen. Känner det på lukten. Hör det på andetagen. Jag vet vad som kommer att hända. Låter det hända, jag vet bättre än att säga emot. Kjolen åker upp och trosorna dras ner till fotknölarna. Säger till mig själv att det kommer att göra ont. Försöker som alltid att ställa in mig på smärta samtidigt som jag önskar att den skulle ha gått över från förra gången. Jag hör dragkedjan, tar ett djupt andetag och försöker att inte ge ifrån mig ett ljud som skulle göra det hela värre. Försöker föreställa mig smärtan men den smärta som skär genom kroppen går inte att föreställa sig. Jag blir spetsad samtidigt som radion spelar girls just wanna have fun.

Rädslan, skräcken och smärtan gör mig helt paralyserad. Benen är som geléklumpar. Det enda som håller mig uppe är hans tyngd när han trycker mig mot diskbänken. Jag försöker balansera vikten, bort från märket under revbenen. Högra ansiktshalvan trycks ner i disktrasan. I ögonvrån kan jag se sekundvisaren. Hör när den flyttar på sig. Försöker hålla fast vid den. Stänga allt annat ljud ute. Trots ansträngningarna blandas ljudet av flåsningar. 243 sekunder, sen kan jag inte hålla tillbaka tårarna längre. De rinner nerför ansiktet och sugs upp av den rosa disktrasan med molnliknandemönster. Delar har kommit in i munnen. Illamåendet och äcklet stiger. Jag kväljer och försöker att inte kräkas. Det känns som om tiden står still. Jag vet inte hur lång tid det tar innan han är nöjd. Gränsen mellan tid och rum har suddats ut.

Svagt hör jag dragkedjan igen och sedan känner jag hur han tar ett hårt tag om håret. Försöker att stå upprätt så att han inte ska dra i det mer än nödvändigt. Jag har inget annat val än att vända mig om och se honom i ögonen. Svarta. Kalla. Ett rovdjurs ögon som ännu en gång har besegrat sitt byte. Då ser jag metallen i handen på honom. Bladet börjar bli rostigt. Han kommer närmare och andedräkten luktar fränt. Han måste se skräcken lysa i ögonen på mig när jag känner metallen mot kinden för han ler innan han säger att om jag berättar det här för någon kommer han att göra mig oigenkännlig. Ingen kommer att se att det är jag, inte ens mina föräldrar. Han saktar ner tonläget och viskar: Om du berättar det här för någon kommer din familj att dö och då är det ditt fel! Innan han släpper taget om håret pussar han mig i ansiktet.

I samma sekund som taget släpper ramlar jag ihop i en hög på golvet. Det låter som om han skrattar när han slår igen dörren. Försöker ta mig till omklädningsrummet men det gör alldeles för ont för att röra sig. Ligger på golvet halvt medvetande. Kroppen är helt bortdomnad samtidigt som den skakar febrilt. Fokuserar på sekundvisaren som blir suddigare och suddigare.