En lyktstolpes sken reflekteras i snön
mitt på ljusa dan fastän det redan är mörkt
överallt, tar över allt som existerade förr
växer mer varje gång man bränner ner vad man drömt
för vem kan leva en lögn under vardagsbestyr
bakom lager av yta, en försvarsattityd
finns inget kvar från att fly sen hatet släckte tron
men varthän klämmer skon när dagens prestation
när jagets depression där slag från hjärtat nog
är bara en enda stor kärnvapenexplosion
juletid för mig är inte lyckliga barnaminnen
juletid för mig är flickor med svavelstickor
och det lilla tag de brinner blir bara mindre
tills den sista falnat ut i glöd, kvar är vintern
med känslan av bilen som du aldrig hann se
av ett cancerbesked, när allt faller ner
känslan av tusen meter utan fallskärm
att frysa ihjäl mot fasaden av ett varmt hem
det är känslan när jag inte vet om jag lever
reflektionen som jag ser gör att jag vill krossa spegeln
och låta skärverna söka handleder, dras över halsvener
jag kan inte döva samvetet men jag kan söva mitt nervcentra
jag är dödsdömd, jag har det inne i blodcirkulationen
som giftinjektioner, en sinnesstämning
mörkare än skuggan över den liggande stolen
än kläderna på släkt och vänner när dom sänkte kistan i jorden
mamma sa att jag skulle bli en stjärna
jag antar att hon trots allt hade rätt i saken
hoppas att hon uppskatta det vulgära
i humorn när dom hitta mig där hängd i taket
bredvid adventsljusstaken som jag välte ut
och skivan som hakat upp sig på tänd ett ljus