Det var blicken som startade det.
Den var inte lång, men den sträckte ut sina gripklor
och fick med sig gosedjuret varje gång.
Första försöket. Alltid.

Det var inte ens en lång blick men den innehöll så mycket, flera livstiders hopplösa löften som aldrig skulle komma att infrias fast jag alltid skulle försöka.
Nånting så oerhört sårat att det inte ens gick i närheten att uppfatta, till hälften dolt i kombinationen av ett okynnigt leende som tycktes säga att vi gör nånting.

Vad som helst.
Du, jag, moln.

Vaniljparfym och cigarettsmak som dröjer sig kvar även idag när jag tänker på det. Samma leende som Kirsten Dunst kunde visa upp i Virgin Suicides.
Som får en att tro, så innerligt, att det kommer att gå att existera i vårat eget vakuum. Att jag kan få bort sorgsenheten från ögonen. Att leendet någon gång skulle vara äkta, och inte bara en dröm, egentligen så mycket mindre än de tankar som vanligtvis ockuperade våra samtal.

Vi kunde tro på så mycket som inte existerade. Men inte oss. Inte dig. Inte det där leendet. På något sätt var just det den delen våra svävande medvetanden accepterade som omöjlig. Hade vi passat ihop hade vi inte passat så bra. Vi var missanpassade, cyniska drömmare, förbittrade över allt hånade vi, härmade vi alla andra. Robotarna. Dom som pratar skor. Dom som sportar.

Vi var inte dom. Vi var definitivt inte dom. Vi var vassa tungor och tunga sinnen.
Dom som inte simmade upp mot ytan, mot syre, mot räddningen.
Inte för att vi inte kunde simma, utan för att vi var för upptagna med att hålla om varandra för att ens försöka. Botten var allt vi behövde. Utandningsluften så mycket vackrare i bubblor.

Jag tror att det var vetskapen om att det var ohållbart som gjorde det så omöjligt att släppa, och hur långt vi än sjönk skulle jag aldrig komma till botten av dom där ögonen. Hur mycket jag än ville så skulle jag aldrig ge dig det jag ville att du skulle ta emot. Du bara fortsatte le och du sa så mycket som jag hörde då men som har blivit spruckna bubblor på ytan, länge sedan försvunna för att utmana fallna regndroppar i vem som kommer först tillbaks.

En sak finns kvar dock. Jag minns den.
”Ett propert yttre döljer ett sofistikerat kaos”.
Det är nästan bara musik som har träffat mig på det sättet. Dom låtarna som man inte kan släppa, som man lyssnar på hundra gånger i sträck för att dom beskriver en. Dom är en. Hur vet låtskrivaren detta? Vem spionerar på mig och skriver låtar om det? Det är samma sorts låtar vi brukade skicka till varandra.

Vissa är nya nu men dom handlar fortfarande om oss. Om dig. Om att släppa innan man drunknar. Precis som du gjorde. Precis som dina ögon alltid lovade oavsett vad din mun sa. Allt jag hade kvar var en kudde, din kudde som fortfarande hade kvar den doften de tillfällen man var patetisk nog att lägga ansiktet emot.

Vaniljparfym och cigaretter. Vaniljparfym ger mig fortfarande ett hugg i varenda nerv i kroppen. Jag bara sjunker igen. Kastar mig ner i minnet av den bottenlösa sorgsenheten jag låg och stirrade mig blind på så många nätter.
Som jag verkligen trodde att jag kunde lösa. Som jag aldrig slutat tro.
Någon gång kommer jag vilja simma ner dit igen för att se om du är där.


Och den där blicken tycktes säga att jag redan vet hur det kommer sluta.